Stiftelsen
Till Minne
Lennart Andersson (1927-2016)
Lennart Andersson var ordförande i Stiftelsen Saltskog gård 1991-2004. Liljevalchs hem Saltskog Gård blev ett av hans livs stora projekt.
Hans första möte med Saltskog gård var när han som ung brevbärare cyklande uppför backarna, över de vackra tallmoarna kring gården, för att lämna post till kapten Hultgren. Försändelserna levererades till den rekorderliga husföreståndarinnan, som fanns i köksregionerna.
Nästa gång Lennart Andersson kom i närkontakt med Saltskog var när han 1964 i fullmäktige var med och beslutade att stan skulle köpa egendomen, med rätt för kaptenen att bo kvar så länge han levde. Hultgren dog 1971. I 14 år framöver blev Saltskogs byggnader mest en kostnadskrävande budgetpost. Alltfler politiker och tjänstemän ville riva.
1983 flyttade Lennart Andersson till sitt radhus i Saltskog, alldeles nedanför huvudbyggnaden. Ofta mötte han där den ihärdige köpmannen Stig Penje, som redan hyrde Villa Elghem, och som 1984-1985, tillsammans med Södertälje konstnärskrets, hade tryckt på så att stiftelsen Saltskog Gård kunde bildas. När Penje under slutet av 1980-talet kände krafterna avta, började denne söka övertala den närboende kulturvännen Lennart Andersson att ta över ordförandeklubban.
Det gjorde han från 1991. Lennart var ju suverän på det där med dagordningar, räkenskaper och protokoll, så formalia fick han snabbt ordning på.
Under hans tid som ordförande utvecklades gården och utvidgades. Efter svåra förhandlingar kunde Villa Elghem och Förvaltarbostaden också införlivas i Stiftelsens ägo.
När han avgick 2004 hade han gjort stor insats för att ta hand om en gammal fin Södertäljemiljö.
2015 då Stiftelsen fyllde 30 år och en jubileumsutställning invigdes höll Lennart Andersson ett långt tal om gårdens historia. Så sent som i våras var han med på Saltskog gårds vänners årsmöte - bara några månader före sin bortgång. Det var ett livsprojekt.
Lennart Andersson (1927-2016)
Lennart Andersson var ordförande i Stiftelsen Saltskog gård 1991-2004. Liljevalchs hem Saltskog Gård blev ett av hans livs stora projekt.
Hans första möte med Saltskog gård var när han som ung brevbärare cyklande uppför backarna, över de vackra tallmoarna kring gården, för att lämna post till kapten Hultgren. Försändelserna levererades till den rekorderliga husföreståndarinnan, som fanns i köksregionerna.
Nästa gång Lennart Andersson kom i närkontakt med Saltskog var när han 1964 i fullmäktige var med och beslutade att stan skulle köpa egendomen, med rätt för kaptenen att bo kvar så länge han levde. Hultgren dog 1971. I 14 år framöver blev Saltskogs byggnader mest en kostnadskrävande budgetpost. Alltfler politiker och tjänstemän ville riva.
1983 flyttade Lennart Andersson till sitt radhus i Saltskog, alldeles nedanför huvudbyggnaden. Ofta mötte han där den ihärdige köpmannen Stig Penje, som redan hyrde Villa Elghem, och som 1984-1985, tillsammans med Södertälje konstnärskrets, hade tryckt på så att stiftelsen Saltskog Gård kunde bildas. När Penje under slutet av 1980-talet kände krafterna avta, började denne söka övertala den närboende kulturvännen Lennart Andersson att ta över ordförandeklubban.
Det gjorde han från 1991. Lennart var ju suverän på det där med dagordningar, räkenskaper och protokoll, så formalia fick han snabbt ordning på.
Under hans tid som ordförande utvecklades gården och utvidgades. Efter svåra förhandlingar kunde Villa Elghem och Förvaltarbostaden också införlivas i Stiftelsens ägo.
När han avgick 2004 hade han gjort stor insats för att ta hand om en gammal fin Södertäljemiljö.
2015 då Stiftelsen fyllde 30 år och en jubileumsutställning invigdes höll Lennart Andersson ett långt tal om gårdens historia. Så sent som i våras var han med på Saltskog gårds vänners årsmöte - bara några månader före sin bortgång. Det var ett livsprojekt.
Lars-Olov Lindgren 1934-2016
Med stor sorg måste vi meddela att Stiftelsen Saltskog Gårds förre ordförande Lars-Olov Lindgren har gått bort den 20 januari 2016.
Konstnärer
Föjande konstnärer hyr idag ateljéer på Saltskog gård.
Eva Olanders
AnnSofi Pettersson,
Göte Franson,
Eva Lundbäck,
Cristina Åbrink,
Gudrun Engström,
Annika Olsson Perez,
Rolando Perez,
Daniel Zalewski,
Olof Sandahl,
Marion Forssell
Rami Khoury
Amanda Cardell
Dessa konstnärer har tidigare haft ateljé på gården.
Göte Franson,, Eva Mia Sjölin, Hanna Al-Haek, Britta Penje, Göran Pettersson, Anna Espmark, Maria Sandström, Annika Lindfors, Eleonor Ryding Thunholm, Ulf Ingwall, Titti Åhs, Anneli Karlsson, Sanna Gustavsson, Birgitta Lindh Lewin, Bo Perman, Arne Bäckström, Martin Ljunggren, Gerd Kern, Hans Kiessling, Monika Kiviniemi, Lennart Wahlström, Gunilla Wihlborg, John Lidström (kompositör)
Eva Olanders
AnnSofi Pettersson,
Göte Franson,
Eva Lundbäck,
Cristina Åbrink,
Gudrun Engström,
Annika Olsson Perez,
Rolando Perez,
Daniel Zalewski,
Olof Sandahl,
Marion Forssell
Rami Khoury
Amanda Cardell
Dessa konstnärer har tidigare haft ateljé på gården.
Göte Franson,, Eva Mia Sjölin, Hanna Al-Haek, Britta Penje, Göran Pettersson, Anna Espmark, Maria Sandström, Annika Lindfors, Eleonor Ryding Thunholm, Ulf Ingwall, Titti Åhs, Anneli Karlsson, Sanna Gustavsson, Birgitta Lindh Lewin, Bo Perman, Arne Bäckström, Martin Ljunggren, Gerd Kern, Hans Kiessling, Monika Kiviniemi, Lennart Wahlström, Gunilla Wihlborg, John Lidström (kompositör)
Britta Penje får LT:s kulturpris som årets Eldsjäl 2017.
Britta Penje har fyllt 92 år och är en av Saltskog gårds aktiva konstnärer. Hon arbetar nu för tiden med sina intressanta collage (assemblage).
Tidigare var det mest bildvävar och hon har textila bilder på bl.a Oxbackshemmet och Tallhöjdens äldreboende.
Hennes själ genomsyrar Saltskog gård och är en eldsjäl som är värd att uppmärksamma. Men framför allt är hon en bra konstnär.
Priset delades ut den 26 aug 2017 på telgefestivalen .
Grattis Britta!
Tidigare var det mest bildvävar och hon har textila bilder på bl.a Oxbackshemmet och Tallhöjdens äldreboende.
Hennes själ genomsyrar Saltskog gård och är en eldsjäl som är värd att uppmärksamma. Men framför allt är hon en bra konstnär.
Priset delades ut den 26 aug 2017 på telgefestivalen .
Grattis Britta!
Till Minne
Britta Penje (1925-2020)
Vår kära Britta har lämnat oss på Saltskog Gård i stor sorg och saknad. Britta som betytt så oerhört mycket för Saltskog Gård genom åren inte minst för oss som haft
lyckan att få ha ateljéer på gården.
I Södertälje Konstnärskrets var hon en aktiv och sammanhållande konstnär i så många år.
En fin och intressant textilutställning på Galleri Kretsen på 70-talet arrangerades av Britta och Titti Åhs och deltagarna kom sedan att väljas in som "Textilgruppen" i Kretsen.
Britta var verkligen en stor inspirationskälla inte minst för oss textilare.
För mig som sytt och stickat i alla år blev "upptäckten" av bildväv genom Britta ett nytt textilintresse!
Av alla fantastiska bildvävar bl.a.. med Gotlandsmotiv som Britta gjort genom åren var många beställda eller inköptes till offentliga utsmyckningar. På senare år blev fingrar och händer stelare och Britta fick allt svårare att varpa och väva. Men eftersom hon hade
många gamla bilder och böcker och mycket annat material från hus ,hem och natur så skapade hon med sin fantastiska känsla för material intressanta bilder som hon gärna visade
på utställningar. Assemblagen var då ordentligt glasade och ramade
In i det sista satt hon vid sitt arbetsbord med allt material framför sig.
Och skapade...
Men ingen Britta sitter på balkongen på villa Elghem längre när man går förbi.
En stor tomhet och saknad.
Vännen
Cristina Åbrink
Hanna Al-Haek (1941-2020)
Hanna Al-Haek föddes 1941 i Syrien, Examen vid konsthögskolan i Damaskus samt i lärarhögskolan, utöver det studier i filosofi och psykologi. Hanna bosatte sig i Sverige 1977 och har haft sin Ateljé på Saltskog gård sedan 1983. Medlem i SKK, KC, KRO och IAA.
Genom sina många utställningar nationellt och internationellt var han en brobyggare som skapade kreativa mötesplatser med andra konstnärer från olika länder i världen och blev därmed en ambassadör för Södertälje.
Han har haft flera separatutställningar i Sverige samt internationella utställningar, representerad i olika länder såsom Syrien, Belgien, Tyskland, Polen, Frankrike, USA, Italien och andra länder. Hanna har även fått flera olika kulturpriser.
Mina verk lämnar mig…
Först efter en stund börjar hon röra sig i bilden för att strax därefter framträda med en självklarhet som knappast ens var skönjbar minuten tidigare.
Det är som om Hannas målningar ropar till betraktaren och honom själv: ”Du har givit oss liv- låt oss nu vara i fred och själva möta människor.”
I diktens form har han skrivit: Mina verk lämnar mig för att vänta på en blind som senare förblir en hemlighet till en annan dag då det är dags att kittla cellerna och känslorna hos en ny människa.
”Jag har två floder inom mig. I en affär köpte jag mig en stor hink som jag sedan fyller med vatten från de två floderna. Sedan låter jag solen möta den till brädden fyllda hinken.
Det blir en stark känsla när jag sedan slänger innehållet på duken, allt händer där.”
”Tillfredsställd med mina obegränsade färgade drömmar
som kokande vulkaner
som inte stannar
varken i dagens mörker
eller i nattens ljus.”
(Ur ” avsnitt dragna från en erfarenhetens kropp” av Hanna Al-Haek)
Hannas målningar består av element och former som öppnar sig och sluter sig om vartannat. Här finns förföriska locktoner i penseldragen men också dämpade och svårtillgängliga passager. Här finns ljusinsläpp, speglingar och lösa former som är på väg till någonting distinkt men som tillfälligt avstannat, redo att fortsätta för att strax ansluta sig till en överordnad figur.
(Ur ”Hanna Al-Haek” skrivet Leif Magnusson chef för mångkulturellt centrum).
text av sonen Thaer Al-Haek
Ulf Ingwall (1947-2015)
Under ca 20 år hade han sin ateljé på Saltskog gård.
Han var född 1947 i Södertälje. Det är få som har den mångsidiga kulturella bakgrunden som Ulf hade. Han började spela fiol vid sex års ålder i den kommunala musikskolan. Han fick en dekoratörsutbildning på Domus i Södertälje 1963-67. Kanske på inrådan av Keh Haber, hans teckningslärare, som gav honom mer än högsta betyg.
1967 började han studera konst på Grundskolan för konstnärlig utbildning med bl a Kjartan Slettemark som lärare och därefter, 69-74, följde Konsthögskolan med lärare som Evert Lundquist och Rune Jansson.
Under den perioden studerade han även violinspel för prof. Charles Barkel, harmonilära och musikteori för kompositören Hans Eklund och var vid Stockholms musikped. inst., 1972-76, bl.a. för Ole Hjorth och Madeleine Uggla.
1972 mottog han Södertälje Kommuns kulturpris. Då hade Södertälje rykte om sig att vara en av de främsta kulturstäderna i riket och Hasior gjorde sina omtalade skulpturer vid kanalen. Ulf bildade stråkkvartetten Hasiorkvartetten efter namnsförslag från konsthallschefen Per Drougge. Hasiorkvartetten fortsatte att musicera i 30 år.
Per Drougge bjöd in Ulf att ha sin första separatutställning i konsthallen 1974 samtidigt som en utställning med Unga Norrmän pågick. Sista gången han ställde ut var på Saltskog gård 2013.
Ulf har även spelat i Södertäljeoperan sedan starten 1981, i S-tälje orkesterförening sedan1962 och varit konsertmästare i St:a Ragnhilds kammarorkester i ett 10-tal år. Han har 1973-2010 verkat som violinpedagog, ensemblelärare och eurytmimusiker på Rudolf-Steinerseminariets eurytmiskola i Järna. 1988 fick han Eklövet, Länstidningens kulturpris.
För drygt en vecka sedan pratade jag med Ulf om både historia och framtid. Nu har han gått ur tiden.
För hastigt.
Saltskog gård i slutet av September 2015
Göran Pettersson
Birgitta Lindh Lewin (1932-2014)
blev medlem i Kretsen på 70-talet och hade sedan 1985 ateljé på Saltskog gård.
Titti Åhs 1922-2014
Titti Åhs var en av konstnärerna på Saltskog gård och därtill en av Södertälje Konstnärkrets gamla trotjänare.
Inger “Titti” Åhs var född i mars 1922 i Klosterstad i S:t Per Socken utanför Vadstena. Hennes föräldrar var jordbrukare. Modern såg tidigt Tittis begåvning och uppmuntrade henne att satsa på den osäkra men ack så lockande konstnärsbanan. Efter den vanliga skolgången sökte Titti till den då nystartade konstskolan i Göteborg som leddes av den danske konstnären och motståndsmännen Börje Hovedskous. Skolan höll till i Gamla Haga och var då en traditionell målarskola i klassisk bemärkelse. För Tittis del varade hennes utbildning i 5 år och därefter reste hon till Paris för fortsatta studier vid Grande Yominers målarskola. Även om 50-talets Paris inte kan jämföras med 20-talets, särskilt inte vad gäller pengarnas värde, anar man att Titti hade roligt i Paris. Nödvändigheten gjorde ändå att hon återvände till Sverige och till sin gamla skola i Gamla Haga där hon fick anställning som extralärare och en sorts allt-i-allo. Och det trivdes hon mycket bra med. Hon berättar att hon framför allt minns kaffestunderna med de andra lärarna som hon fann kunniga men framför allt väldigt trevliga. Efter en tid i Gamla Stan i Stockholm kom hon till Södertälje där hon engagerade sig som lärare i teckning och måleri på Gamla Flickskolan.
Titti ägnade sig i sitt skapande åt flera olika genre som måleri, teckning, textil och grafik. Utställningarna var många allt ifrån den första som hölls i Rådhuset i Hemstaden Vadstena till den sista, i Färilla konsthall 2009.
Ursprunglig text Peder Edström något bearbetad
Bo Perman har avlidit 2013.
Han var en av husets konstnärer och hade sedan stiftelsen bildades sin bostad på gården. Men då hade han under många år redan haft sin atelje på Saltskog. Han blev 77 år.
Sextiosju år av skapande *
En solig eftermiddag i april åkte jag till Saltskog gård i Södertälje för att prata med en av stadens mest kända konstnärer, Bo Perman, i hopp om att få veta mer om denna skapande 73-åring.
Saltskog gård, ett stort rött hus på toppen av en kulle omringat av små bruna radhus och en välväxt skog. Det är hit jag har kommit för att prata med Bo Perman, konstnär och boende i Saltskog sedan tiden då Förmansvägens lägenheter var nybyggda. Jag går runt till baksidan av huset och ringer på dörrklockan. Dörren öppnas och ett huvud med halvlångt rufsigt grått hår dyker fram bakom dörren. "Du far ta och vänta ett tag, jag vill inte släppa in någon utan byxor på" säger Bosse med sin raspiga rökarröst. Och dörren stängs igen. Det bästa ordet att beskriva Bosse med är nog gänglig, hans armar och ben är långa och smala och han har ett rynkigt ansikte. Hans tänder och naglar har börjat gulna etter många års intensiv rökning. När han är fullt påklädd släpper han in mig i sin lägenhet på baksidan av Saltskog gård. Redan etter mitt första steg in i lägenheten slås jag rakt i ansiktet av en röklukt stark nog att få de flesta ickerökare att rysa. Från rum till rum på vägen in till hans ateljé finns något som bara kan beskrivas som en ordningsam röra. Ordningsam för Bosse, men för alla andra som inte bor här är det bara travar med papper och halvfärdiga skulpturer. Bosse leder mig in i sin ateljé, ett rum fullt till bristningsgränsen av hans livliga fantasi, kreativitet och målarfärger. Jag har alltid undrat vilken sorts person man måste vara för att kunna njuta av detta självständiga jobb och nu såg jag min chans att fråga någon som verkligen vet.
"Man borde nog vara kreativ, ha en känsla för färg och form och så måste man ha en massa jädra anamma, för man tjänar inte mycket på det här om man inte är känd, eller död, och alla pengar man har går åt till att köpa målarfärg.
De är så förbaskat dyra. Sen måste alla konstnärer ha skägg också!
Bo föll pladask för att måla redan när han var sex år och bara en liten pojke i Östersund. "På den tiden [mitten av 1940-talet] så hade det precis börjat säljas färgpennor som var röda på ena sidan och blå på den andra." Bosses raspiga röst antar en mjukare nostalgisk ton när han berättar detta för mig. "Blyertspennor hade jag redan hemma, morsan och farsan använde blyerts. Men med den har nya pennan kunde jag få fram flera nya färger beroende på hur jag blandade dem. Idag är blyerts och olja Bosses favoriter när det handlar om målartekniker och på en vägg i sitt rum har han två stora oljetavlor som ska föreställa förlossningsscener från hans dotters födelse. Naturen har alltid varit en stor inspiration för Bosse och flera av hans målningar föreställer olika motiv från naturen.
Ingen i Bosses familj, förutom hans mormors syster som gjorde gyllenläder, sysslade med målande eller skapande. När man gör gyllenläder så målar man på läder som man har täckt med guldblad. Bosse vet också hur man gör detta eftersom hans mormors syster förde vidare denna kunskap till honom när han gick på konstfack i Stockholm för tredje, och sista gången, år 1975. Bosse har aldrig jobbat med konst på heltid, men han har bland annat jobbat som modellbyggare på stadsbyggnadskontoret i Stockholm, på svensk-amerikanska pressbyrån och på rådhuset i Östersund. Hans kreativa sida hölls tillbaka medan försörjning av familjen var viktigare. Det var kvällskurser i alla sorters konsttekniker mellan himmel och jord som gjorde Bosse till en fullfjädrad konstnär. Nu, på äldre dar, använder Bosse allt han har lärt sig i sitt liv för att ge utlopp åt sin kreativa sida. Han kan jobba flera dagar i sträck när han känner sig inspirerad men om någon säger åt honom att göra något så blir han genast väldigt lat.
Man kan nog säga att Bosses liv som konstnär faktiskt inte började när han som pensionär kunde måla på heltid, utan det började flera år tidigare, med en röd och blå penna, när han var sex år gammal.
Av: Sara Kozicic
Martin Ljunggren 1930-2008
Sedan 1986 var Martin Ljunggren verksam och hade sin ateljé på gården
En kolorist har avlidit SUNDSVALL (ST) 2008-01-26
Målaren Martin Ljunggren, född i Sundsvall 1930, bosatt i Södertälje och på Gotland, har nyligen avlidit.
Under uppväxten i Sundsvall ägnade han sig åt boxning och backhoppning, men modern satte penslar i händerna på honom.
I Stockholm utbildade han sig först på Konstfacks aftonskola och var dekorationselev på Ströms herrekipering. 20 år gammal kom han in på Konstakademien, där Bror Hjorth, Sven X:et Erixson, Ragnar Sandberg och senare Olle Nyman var professorer.
1991 sammanställde Södertälje konsthall en retrospektiv utställning med Martin Ljunggrens måleri och några skulpturer. Utställningen visades sedan också på Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum och på Sundsvalls museum.
Martin Ljunggren var en stor kolorist och en genuin bildpoet, som med konsthallschefen Per Drougges ord i utställningskatalogen 1991 kunde "besjäla det vardagliga och förkroppsliga det drömda".
Martin Ljunggren har utfört drygt tiotalet offentliga uppdrag och är representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum, Västerås konstmuseum, Strängnäs museum och även på Sundsvalls museum, som i sin samling har en liten, naggande tät målning med titeln Svart bygge.
Barbro Björk, Sundsvalls museum
(hittat på nätet)
Britta Penje (1925-2020)
Vår kära Britta har lämnat oss på Saltskog Gård i stor sorg och saknad. Britta som betytt så oerhört mycket för Saltskog Gård genom åren inte minst för oss som haft
lyckan att få ha ateljéer på gården.
I Södertälje Konstnärskrets var hon en aktiv och sammanhållande konstnär i så många år.
En fin och intressant textilutställning på Galleri Kretsen på 70-talet arrangerades av Britta och Titti Åhs och deltagarna kom sedan att väljas in som "Textilgruppen" i Kretsen.
Britta var verkligen en stor inspirationskälla inte minst för oss textilare.
För mig som sytt och stickat i alla år blev "upptäckten" av bildväv genom Britta ett nytt textilintresse!
Av alla fantastiska bildvävar bl.a.. med Gotlandsmotiv som Britta gjort genom åren var många beställda eller inköptes till offentliga utsmyckningar. På senare år blev fingrar och händer stelare och Britta fick allt svårare att varpa och väva. Men eftersom hon hade
många gamla bilder och böcker och mycket annat material från hus ,hem och natur så skapade hon med sin fantastiska känsla för material intressanta bilder som hon gärna visade
på utställningar. Assemblagen var då ordentligt glasade och ramade
In i det sista satt hon vid sitt arbetsbord med allt material framför sig.
Och skapade...
Men ingen Britta sitter på balkongen på villa Elghem längre när man går förbi.
En stor tomhet och saknad.
Vännen
Cristina Åbrink
Hanna Al-Haek (1941-2020)
Hanna Al-Haek föddes 1941 i Syrien, Examen vid konsthögskolan i Damaskus samt i lärarhögskolan, utöver det studier i filosofi och psykologi. Hanna bosatte sig i Sverige 1977 och har haft sin Ateljé på Saltskog gård sedan 1983. Medlem i SKK, KC, KRO och IAA.
Genom sina många utställningar nationellt och internationellt var han en brobyggare som skapade kreativa mötesplatser med andra konstnärer från olika länder i världen och blev därmed en ambassadör för Södertälje.
Han har haft flera separatutställningar i Sverige samt internationella utställningar, representerad i olika länder såsom Syrien, Belgien, Tyskland, Polen, Frankrike, USA, Italien och andra länder. Hanna har även fått flera olika kulturpriser.
Mina verk lämnar mig…
Först efter en stund börjar hon röra sig i bilden för att strax därefter framträda med en självklarhet som knappast ens var skönjbar minuten tidigare.
Det är som om Hannas målningar ropar till betraktaren och honom själv: ”Du har givit oss liv- låt oss nu vara i fred och själva möta människor.”
I diktens form har han skrivit: Mina verk lämnar mig för att vänta på en blind som senare förblir en hemlighet till en annan dag då det är dags att kittla cellerna och känslorna hos en ny människa.
”Jag har två floder inom mig. I en affär köpte jag mig en stor hink som jag sedan fyller med vatten från de två floderna. Sedan låter jag solen möta den till brädden fyllda hinken.
Det blir en stark känsla när jag sedan slänger innehållet på duken, allt händer där.”
”Tillfredsställd med mina obegränsade färgade drömmar
som kokande vulkaner
som inte stannar
varken i dagens mörker
eller i nattens ljus.”
(Ur ” avsnitt dragna från en erfarenhetens kropp” av Hanna Al-Haek)
Hannas målningar består av element och former som öppnar sig och sluter sig om vartannat. Här finns förföriska locktoner i penseldragen men också dämpade och svårtillgängliga passager. Här finns ljusinsläpp, speglingar och lösa former som är på väg till någonting distinkt men som tillfälligt avstannat, redo att fortsätta för att strax ansluta sig till en överordnad figur.
(Ur ”Hanna Al-Haek” skrivet Leif Magnusson chef för mångkulturellt centrum).
text av sonen Thaer Al-Haek
Ulf Ingwall (1947-2015)
Under ca 20 år hade han sin ateljé på Saltskog gård.
Han var född 1947 i Södertälje. Det är få som har den mångsidiga kulturella bakgrunden som Ulf hade. Han började spela fiol vid sex års ålder i den kommunala musikskolan. Han fick en dekoratörsutbildning på Domus i Södertälje 1963-67. Kanske på inrådan av Keh Haber, hans teckningslärare, som gav honom mer än högsta betyg.
1967 började han studera konst på Grundskolan för konstnärlig utbildning med bl a Kjartan Slettemark som lärare och därefter, 69-74, följde Konsthögskolan med lärare som Evert Lundquist och Rune Jansson.
Under den perioden studerade han även violinspel för prof. Charles Barkel, harmonilära och musikteori för kompositören Hans Eklund och var vid Stockholms musikped. inst., 1972-76, bl.a. för Ole Hjorth och Madeleine Uggla.
1972 mottog han Södertälje Kommuns kulturpris. Då hade Södertälje rykte om sig att vara en av de främsta kulturstäderna i riket och Hasior gjorde sina omtalade skulpturer vid kanalen. Ulf bildade stråkkvartetten Hasiorkvartetten efter namnsförslag från konsthallschefen Per Drougge. Hasiorkvartetten fortsatte att musicera i 30 år.
Per Drougge bjöd in Ulf att ha sin första separatutställning i konsthallen 1974 samtidigt som en utställning med Unga Norrmän pågick. Sista gången han ställde ut var på Saltskog gård 2013.
Ulf har även spelat i Södertäljeoperan sedan starten 1981, i S-tälje orkesterförening sedan1962 och varit konsertmästare i St:a Ragnhilds kammarorkester i ett 10-tal år. Han har 1973-2010 verkat som violinpedagog, ensemblelärare och eurytmimusiker på Rudolf-Steinerseminariets eurytmiskola i Järna. 1988 fick han Eklövet, Länstidningens kulturpris.
För drygt en vecka sedan pratade jag med Ulf om både historia och framtid. Nu har han gått ur tiden.
För hastigt.
Saltskog gård i slutet av September 2015
Göran Pettersson
Birgitta Lindh Lewin (1932-2014)
blev medlem i Kretsen på 70-talet och hade sedan 1985 ateljé på Saltskog gård.
Titti Åhs 1922-2014
Titti Åhs var en av konstnärerna på Saltskog gård och därtill en av Södertälje Konstnärkrets gamla trotjänare.
Inger “Titti” Åhs var född i mars 1922 i Klosterstad i S:t Per Socken utanför Vadstena. Hennes föräldrar var jordbrukare. Modern såg tidigt Tittis begåvning och uppmuntrade henne att satsa på den osäkra men ack så lockande konstnärsbanan. Efter den vanliga skolgången sökte Titti till den då nystartade konstskolan i Göteborg som leddes av den danske konstnären och motståndsmännen Börje Hovedskous. Skolan höll till i Gamla Haga och var då en traditionell målarskola i klassisk bemärkelse. För Tittis del varade hennes utbildning i 5 år och därefter reste hon till Paris för fortsatta studier vid Grande Yominers målarskola. Även om 50-talets Paris inte kan jämföras med 20-talets, särskilt inte vad gäller pengarnas värde, anar man att Titti hade roligt i Paris. Nödvändigheten gjorde ändå att hon återvände till Sverige och till sin gamla skola i Gamla Haga där hon fick anställning som extralärare och en sorts allt-i-allo. Och det trivdes hon mycket bra med. Hon berättar att hon framför allt minns kaffestunderna med de andra lärarna som hon fann kunniga men framför allt väldigt trevliga. Efter en tid i Gamla Stan i Stockholm kom hon till Södertälje där hon engagerade sig som lärare i teckning och måleri på Gamla Flickskolan.
Titti ägnade sig i sitt skapande åt flera olika genre som måleri, teckning, textil och grafik. Utställningarna var många allt ifrån den första som hölls i Rådhuset i Hemstaden Vadstena till den sista, i Färilla konsthall 2009.
Ursprunglig text Peder Edström något bearbetad
Bo Perman har avlidit 2013.
Han var en av husets konstnärer och hade sedan stiftelsen bildades sin bostad på gården. Men då hade han under många år redan haft sin atelje på Saltskog. Han blev 77 år.
Sextiosju år av skapande *
En solig eftermiddag i april åkte jag till Saltskog gård i Södertälje för att prata med en av stadens mest kända konstnärer, Bo Perman, i hopp om att få veta mer om denna skapande 73-åring.
Saltskog gård, ett stort rött hus på toppen av en kulle omringat av små bruna radhus och en välväxt skog. Det är hit jag har kommit för att prata med Bo Perman, konstnär och boende i Saltskog sedan tiden då Förmansvägens lägenheter var nybyggda. Jag går runt till baksidan av huset och ringer på dörrklockan. Dörren öppnas och ett huvud med halvlångt rufsigt grått hår dyker fram bakom dörren. "Du far ta och vänta ett tag, jag vill inte släppa in någon utan byxor på" säger Bosse med sin raspiga rökarröst. Och dörren stängs igen. Det bästa ordet att beskriva Bosse med är nog gänglig, hans armar och ben är långa och smala och han har ett rynkigt ansikte. Hans tänder och naglar har börjat gulna etter många års intensiv rökning. När han är fullt påklädd släpper han in mig i sin lägenhet på baksidan av Saltskog gård. Redan etter mitt första steg in i lägenheten slås jag rakt i ansiktet av en röklukt stark nog att få de flesta ickerökare att rysa. Från rum till rum på vägen in till hans ateljé finns något som bara kan beskrivas som en ordningsam röra. Ordningsam för Bosse, men för alla andra som inte bor här är det bara travar med papper och halvfärdiga skulpturer. Bosse leder mig in i sin ateljé, ett rum fullt till bristningsgränsen av hans livliga fantasi, kreativitet och målarfärger. Jag har alltid undrat vilken sorts person man måste vara för att kunna njuta av detta självständiga jobb och nu såg jag min chans att fråga någon som verkligen vet.
"Man borde nog vara kreativ, ha en känsla för färg och form och så måste man ha en massa jädra anamma, för man tjänar inte mycket på det här om man inte är känd, eller död, och alla pengar man har går åt till att köpa målarfärg.
De är så förbaskat dyra. Sen måste alla konstnärer ha skägg också!
Bo föll pladask för att måla redan när han var sex år och bara en liten pojke i Östersund. "På den tiden [mitten av 1940-talet] så hade det precis börjat säljas färgpennor som var röda på ena sidan och blå på den andra." Bosses raspiga röst antar en mjukare nostalgisk ton när han berättar detta för mig. "Blyertspennor hade jag redan hemma, morsan och farsan använde blyerts. Men med den har nya pennan kunde jag få fram flera nya färger beroende på hur jag blandade dem. Idag är blyerts och olja Bosses favoriter när det handlar om målartekniker och på en vägg i sitt rum har han två stora oljetavlor som ska föreställa förlossningsscener från hans dotters födelse. Naturen har alltid varit en stor inspiration för Bosse och flera av hans målningar föreställer olika motiv från naturen.
Ingen i Bosses familj, förutom hans mormors syster som gjorde gyllenläder, sysslade med målande eller skapande. När man gör gyllenläder så målar man på läder som man har täckt med guldblad. Bosse vet också hur man gör detta eftersom hans mormors syster förde vidare denna kunskap till honom när han gick på konstfack i Stockholm för tredje, och sista gången, år 1975. Bosse har aldrig jobbat med konst på heltid, men han har bland annat jobbat som modellbyggare på stadsbyggnadskontoret i Stockholm, på svensk-amerikanska pressbyrån och på rådhuset i Östersund. Hans kreativa sida hölls tillbaka medan försörjning av familjen var viktigare. Det var kvällskurser i alla sorters konsttekniker mellan himmel och jord som gjorde Bosse till en fullfjädrad konstnär. Nu, på äldre dar, använder Bosse allt han har lärt sig i sitt liv för att ge utlopp åt sin kreativa sida. Han kan jobba flera dagar i sträck när han känner sig inspirerad men om någon säger åt honom att göra något så blir han genast väldigt lat.
Man kan nog säga att Bosses liv som konstnär faktiskt inte började när han som pensionär kunde måla på heltid, utan det började flera år tidigare, med en röd och blå penna, när han var sex år gammal.
Av: Sara Kozicic
Martin Ljunggren 1930-2008
Sedan 1986 var Martin Ljunggren verksam och hade sin ateljé på gården
En kolorist har avlidit SUNDSVALL (ST) 2008-01-26
Målaren Martin Ljunggren, född i Sundsvall 1930, bosatt i Södertälje och på Gotland, har nyligen avlidit.
Under uppväxten i Sundsvall ägnade han sig åt boxning och backhoppning, men modern satte penslar i händerna på honom.
I Stockholm utbildade han sig först på Konstfacks aftonskola och var dekorationselev på Ströms herrekipering. 20 år gammal kom han in på Konstakademien, där Bror Hjorth, Sven X:et Erixson, Ragnar Sandberg och senare Olle Nyman var professorer.
1991 sammanställde Södertälje konsthall en retrospektiv utställning med Martin Ljunggrens måleri och några skulpturer. Utställningen visades sedan också på Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum och på Sundsvalls museum.
Martin Ljunggren var en stor kolorist och en genuin bildpoet, som med konsthallschefen Per Drougges ord i utställningskatalogen 1991 kunde "besjäla det vardagliga och förkroppsliga det drömda".
Martin Ljunggren har utfört drygt tiotalet offentliga uppdrag och är representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum, Gotlands konstmuseum, Västerås konstmuseum, Strängnäs museum och även på Sundsvalls museum, som i sin samling har en liten, naggande tät målning med titeln Svart bygge.
Barbro Björk, Sundsvalls museum
(hittat på nätet)